https://www.facebook.com/dalamitt/posts/1469815469716827:0NYÃ…RSMIRAKLET I FALUN
Idag har vi överlämnat diplom och blommor till två killar som gjorde ett fantastiskt rådigt ingripande när de räddade livet på en liten pojke vid namn Anton på nyårsafton.
Vill du läsa en solskenshistoria så kommer den här:
När man jobbar inom ett â€Âblåljusyrke finns det uppdrag/larm som man absolut inte vill ha. Några av ingredienserna man helst undviker är; BARN, SLÄKT/VÄNNER samt DÖD.
På nyårsafton 2016 kom det där larmet man absolut inte vill uppleva, men den dagen fick jag också uppleva något annat. Jag fick med egna ögon se hur enormt viktigt det är att man vågar ingripa. Att man som privatperson vågar bli den första länken, av många i den där livräddande kedjan som jag själv i mitt yrke är en del av.
Jag fick på nära håll uppleva hur stark den kedjan kan bli. När alla länkar håller, samarbetar och gör sitt yttersta för att vända en hopplös situation till motsatsen, ja då kan ibland ett MIRAKEL inträffa.
Jag heter Anders och har jobbat som brandman/räddningsdykare i snart 17 år. Jag vill berätta om en speciell händelse som inträffade på nyårsafton 2016.
Morgonen började som vanligt 08:00 med uppställning och genomgång av det kommande arbetspasset. Det som skilde sig mot ett vanligt arbetsdygn var att denna dag var det nyårsafton och som vanligt när man jobbar under en storhelg försöker man att få till en speciell helgkänsla trots att man är på jobbet. Planerna för förmiddagen var först ett gemensamt fyspass med ett efterföljande dopp i isvaken som vi har nedanför vår station. Lite finare mat än vanligt var också planerat som nyårsmiddag till kvällen.
Dagen löpte på enligt planen, vi tränade, hoppade i vaken, fick ett larm om en trafikolycka när vi stod i duschen, kom tillbaka till stationen och började förbereda en något försenad lunch. Men någon lunch blev det inte.
13:04 inkommer ett larm om att ett barn som har gått genom isen.
• STORT LARM - VATTENLIVRÄDDNING
DRUNKNINGSTILLBUD. BARN GENOM ISEN.
Som en utav 18 räddningstjänster i Sverige har vi i Falun vattendykare. Detta innebär att vi inte bara kan livrädda personer på eller i nära anslutning till vattenytan utan även dyka ner till ett djup av 40 meter och bärga/rädda människor.
Min roll detta arbetspass var som Dykare 1, detta innebär att jag är den förste att gå i vattnet om beslut att dyka tas.
När vi sätter oss i dykbilen och börjar rulla hör jag adressen och ser på navigatorn i bilen vart vi ska, då inser jag att jag känner familjen som bor där. Många tankar far genom huvudet, familjen på adressen bor nära vattnet och har tre barn. Jag hoppas och tänker att det inte behöver vara någon av dem som drabbats. Bestämmer mig ändå för att berätta för övriga i bilen att platsen vi åker mot är en adress där jag känner de som bor.
Ganska snart får vi ytterligare information över radion som meddelar att två privatpersoner har lyckats få upp barnet ur vattnet och påbörjat HLR. Den drabbade ska vara en pojke på cirka 4 till 5 år. Vi fortsätter mot platsen och får efter en stund bekräftat att ingen mer person är i vattnet. Detta gör att vi ändrar vårat fokus från dykning till att hjälpa ambulansen. Efter cirka 10 minuters färd svänger vi av stora vägen och in mot adressen, där ser vi att ambulans är på plats. Vi kör via småvägar ner mot vattnet men blir tvungna att parkera på en åker cirka 100 meter från vattnet för att inte stänga vägen för ambulansen. Springandes tar vi oss ner mot vattnet. När vi passerar den parkerade ambulansen och har cirka 30 meter kvar till vattnet ser jag två ambulanssjukvårdare som jobbar med en liten livlös kropp. Jag får också mina farhågor besannade då jag ser pappan som jag känner och på hans ansiktsuttryck förstår jag att det är hans yngsta son som ligger där. Fokus blir att hjälpa ambulanspersonalen med återupplivning av barnet.
Det är nu många händer på en liten livlös kall kropp. Vi jobbar tillsammans ambulanspersonal och brandmän. Kläder klipps bort, hjärtstartare kopplas, nål sätts och medicin ges. Hjärt och lungräddningen (HLR) som påbörjades när privatpersonerna fick upp pojken ur vattnet pågår utan uppehåll.
Mitt i arbetet tänker jag tillbaka på dagen före julafton då jag senast träffade familjen och inte minst lille Anton. Då den 23 december när vi träffades på isen och fiskade var han full av liv. Han matade min hund med korv, snodde hela påsen med kakor och hann nästan tömma den innan hans mamma upptäckte honom. Då en liten busunge full av liv nu livlös, blå och kall.
Det slår mig hur fruktansvärt fort och oåterkalleligt livet kan ändras. Jag känner att är det någon gång man verkligen vill få ett lyckligt slut så är det idag, men det ser mörkt ut. Det ser verkligen så fruktansvärt mörkt ut. Anton läggs på båren och vi börjar ta oss mot ambulansen. Vi lastar in honom. När Anton är lastad och på väg mot lasarettet, känns det som att vi har gjort precis allt vi kunnat för honom. Nu får de andra länkarna i kedjan ta över, det vi kan göra nu är att försöka stötta alla ledsna och chockade som är kvar på platsen. Jag går bort till Antons pappa Jonas och tar tag i honom. Han tittar förvirrat upp mot mig, han har inte reflekterat över att jag varit där och han frågar mig vad som händer nu. Jag förklarar att han ska åka med ambulans nr 2 in till akuten. Jonas ber mig åka med honom i ambulansen. Vi hoppar in och far i väg. Resan till akuten känns som en evighet, Jonas som gjort HLR på sitt eget barn utan resultat är förkrossad. Jag tänker att det han upplever nu måste vara varje förälders mardröm. Jag tänker på mina egna barn, tänker på den där gången min äldsta dotter och hennes kompis smet ner till sjön hoppade på isen och kom hem med blöta kläder.
Jag vill inte ge några falska förhoppningar utan håller med när Jonas säger att det här ser inte bra ut! Det ser inte bra ut...
- “Nej, det ser tyvärr inte bra ut†säger jag. - “Det enda positiva är att det är vinter och kallt i vattnet och inte sommar och varmtâ€Â. Kedjan som startade när Robin och Daniel hittade Anton, fick upp honom ur vattnet och påbörjade HLR har inte brutits. Första ambulansen på plats meddelade att ni utförde jättebra HLR när de kom framâ€Â, fortsatte jag.
Det känns just då som en klen tröst. Innerst inne känns det väldigt mörkt. Ambulansen anländer till akuten på Falu lasarett och vi kliver ur. En sköterska tar emot oss och visar oss till akutrummet. Dörren öppnas och där inne råder en febril aktivitet. Narkosläkaren och hela hans team står och jobbar runt Anton. Läkaren tittar upp och frågar om det är pappan som anlänt och jag svarar, - “ja det här är Jonas, Antons pappaâ€Â. Bra säger han, Jonas kom hit och ställ dig bredvid mig. “Vi har fått igång Antons hjärta och han andas själv nuâ€Â. Jag vågar knappt tro på vad jag hör men känner att jag nu kan lämna över Jonas. Nu är både han och Anton hos nästa länk i kedjan.
Jag lämnar rummet och går tillbaka ut i ambulanshallen. Där står de båda ambulanserna, där står också ambulanspersonalen som precis som mig nu gett sitt allt för att deras länk i kedjan inte skulle brista. När vi står där blir det tyst. Jag tror vi alla känner samma sak. En enorm trötthet, inte så mycket fysiskt som psykiskt. Man är tom, tom på energi. Har gett allt, allt man har och nu vet man inte om det skall räcka.
Nu följer en jobbig och lång ovisshet.
Därför bestämmer vi oss för att samtlig personal som kan samlas på brandstationen i Falun för att ha en genomgång/debriefing.
Sent under nyårsaftonens eftermiddag sitter vi samlade. Nästan alla länkar i kedjan; SOS operatörer, ambulanssjukvårdare, brandmän och ett par poliser. Det är bara personalen från lasarettet som saknas men den länken jobbar ju fortfarande med Anton.
Det visar sig under samtalets gång hur många olika länkar/människor som verkligen gjort sitt allra yttersta den här dagen för att försöka rädda Anton, men också att alla länkar i kedjan har fungerat över all förväntan.
Det står också klart för oss alla där och då hur många små detaljer som spelat in under dagen. Hade tex Anton varit ensam vid vattnet och inte haft sin kompis Rasmus med sig hade ingen märkt att han ramlat i vattnet. Det visar sig att Rasmus var den första lilla länken i kedjan. Det var faktiskt han som berättade för privatpersonerna Robin och Daniel att Anton hade ramlat i vattnet.
Om inte Robin och Daniel, som av en slump råkat vara på rätt plats vid precis rätt tidpunkt. Hade det inte varit för deras första ingripande, det snabba larmet till SOS, bärgningen av Anton ur vattnet samt igångsättandet av HLR så hade inte vi som sitter där, vi som valt detta till vårat yrke ens fått samma chans att göra någon skillnad.
Robin och Daniel var en av de första och viktigaste länkarna i den långa kedjan den dagen. Kedjan som på nyårsaftonen 2016 gjorde så att ett NYÃ…RSMIRAKEL faktiskt inträffade.
Anton hölls nedsövd i knappt ett dygn och visade när läkarna väckte honom tydliga tecken på att efter omständigheterna må bra. Redan två dagar efter händelsen var han uppe på benen igen.
Jag trodde knappt mina ögon när jag tre dagar in på det nya året fick komma upp till barnavdelningen och besöka Anton och hans familj. Det är svårt att med ord beskriva känslan av att åter få se detta blonda lilla yrväder full av liv. Livet är så skört, men den här gången fick mardrömmen ett lyckligt slut!
Jag vill rikta ett stort TACK till hela kedjan som bidrog till att året 2017 började lyckligt.
Till Robin och Daniel vill jag slutligen säga: Ni är fantastiska, vilken lycka för oss alla att det var ni som var på plats just där och då. Utan er otroliga hjälteinsatts hade med stor sannolikhet året 2016 slutat i en tragedi för oss alla.
Sist men inte minst ett extra stort TACK till Jenny och Jonas för att ni låter fler ta del av och lära sig av denna händelse, som blev till ett nyårsmirakel.
//Anders
